fredag 10 november 2017

Allhelgona helgen

En magisk solnedgång torsdagen innan allhelgona helgen mötte mig. Det var som om himlen brann, så vackert och magiskt och jag vill gärna tänka mig att det var alla våra fina helgon som meddelade att de var redo för kärlek, värme och omtanken från oss som är kvar i jordelivet.


Min pappa omkom när jag var sju år och jag har alltid velat tänka på att han kunnat följa vår, sina barns, resa fast han själv inte varit här. Det har varit som en tröst och jag har i alla år pratat mycket med honom, fortfarande fast jag närmar mig de femtio (?)...
Det är inte lätt att hantera som barn när en förälder eller nära anhörig går bort, på vår tid fanns inga specialister man kunde ta hjälp av eller kuratorer som man fick prata med. Så mitt sätt har väl varit att jag pratat med mig själv om och med pappa, jag har pratat med släktingarna om honom för att få mig en bild. Hur mycket kommer man egentligen ihåg från när man var i sex-sju åldern och efter att man gått igenom ett trauma man inte bearbetade. I familjen har vi alltid kunnat prata, men det är så mycket större än oss tre tjejer som var kvar. Mamma som miste sin livskamrat som endast var 37 år gammal, hon själv, 31 år kvar med två döttrar med två års mellanrum, mitten av 70 talet, hon var fulltidsarbetande och vi bodde femtio mil från släkten. Det var säkerligen ingen lätt ekvation.
Vi sålde iallafall det hus de byggt från grunden och flyttade hem till Ångermanland, mamma kunde byta arbetsplats inom sitt företag och vi startade upp vårt nya liv med ny skola nya kamrater nytt hus men nära släkten.

Vi tre fick lära oss lite av den tuffa och hårda vägen men vi hade massa kärlek och värme i familjen.
Jag har verkligen inget att klaga över under min uppväxt men saknaden av min egna pappa har alltid varit en tagg i hjärtat och än idag kan jag bli tårögd när jag tänker på honom. Det gör ju inte ont men det fattas. Jag har ju haft turen oxå att mamma träffade världens mysigaste Pelle. Han har blivit både som en vuxen förebild, plastpappa men ändå inte, men framförallt morfar till min och min systers barn.

Min pappa dog efter sviter från en arbetsplatsolycka på ett väg och järnvägsprojekt. Idag ser jag ett tydligt samband att jag hamnade i samma bransch med fokus säkra byggen och säker arbetsplats där vi alla måste dra vårt strå till stacken för att alla ska få komma hem efter sitt arbete. Finns som inget annat alternativ. Sjukdomar är inte alltid behandlingsbart eller möjliga att motverka men arbetsplatsolyckor går faktiskt att motverka, dock behöver alla runt i branschen bidra.



Här ovan är han och jag i huset han och mamma byggde. Några år innan olyckan.
Nedan är bild från hans konfirmation och bröllopsfotot på mamma och pappa.




Vi har en fin grav vi kan åka till men jag bor för långt ifrån så det blir mest att jag far vid högtider där jag far hem till mamma. Då passar jag på att gå till graven.
Här hemma går det lika bra annars att tända gravljus och sätta det fint vid broarrangemanget. Tankarna når fram vart man än är i världen.

Så med detta till bakgrund kanske det är överflödigt att berätta att jag inte är anhängare av halloween.


Förutom pappa är både farmor, farfar, mormor, morfar och några kusiner som stått nära där uppe. Naturligtvis får alla mina tankar, jag har saker hemma från alla som betyder närvaro och omtanke. Det är det fina med ärvda gamla saker.

Kram ❤️