torsdag 31 augusti 2017

Tåg ner mot uppsala

here i go again.... torsdag och på väg till Uppsala för ny operation av Burst smärtstimulator. Det är precis som den faller ur läge efter någon/några månader och tappar den inställda smärtstimuleringen. Jag blir så himla less. När jag pratade med läkaren kring midsommar var det precis som han blev lite putt och frågade "har den verkligen fungerat någongång" ... hur ska man bemöta det... ja när jag varit nyopererad har den iallafall gett mer lindring än efter tre månader... jag hör ju hur det kan knäppa till i nacken och sedan är det precis som de durrningar som varit längre ner mot handen bara når överarmen.... nu är ju även mitt batteri slut så det sa jag till om i februari och hoppas de räknat med att byta detta oxå, annars får de nog ta bort skiten.

På allt detta har min kirurg i Umeå gått i pension och då vill Umeå skicka min receptutskrivning via min vårdcentral. Inför detta bad jag Umeå skicka ner hela min journal till Ö-vik och jag bad läkaren i Ö-vik sätta sig in i mitt ärende för att förstå varför jag vill ha receptförnyelse. Nu sist var det som öviks läkaren tvekade till att skriva ut, började prata om smärtstimulatorn och att invänta denna operation innan han skulle skriva ut receptet. Jag har ju opererat mig säkert tio gånger under senaste åren med smärtstimulatorer och ändå kompletterat med extra mediciner för att överhuvudtaget fungera .... den här operationen kommer ju inte ändra på situationen... jag blir frustrerad över hur mycket man måste driva sina egna behov så mycket när allt finns nedskrivet. Jag sa att endera får han sjukskriva mig eller skriva ut recepten.

Hur mycket har man egentligen för att kämpa varje jä...la dag med att orka med ett fulltidsarbete, hem och fritid när man känner sig oengagerat bemött för det man söker för. Ska jag behöva bli en bidragstagare för att de ska tro på mig....
jag har känt ibland som att de inte tror på mig när jag är fulltidsarbetande, har ett glatt humör, trots att jag har så stora bekymmer med min smärta.... är det lättare att förstå smärta om jag blir en grå mus, grinar och gömmer mig hemma och är sjukskriven??? Fattar inte systemet... jag vägrar låta smärtan vinna över min vardag, hur mycket mediciner jag än behöver äta och hur många operationer jag än behöver göra. Jag är för tävlingsinriktad och tjurig för att ge upp min självständighet men ibland blir jag bara så himla less och ledsen för hur jag bemöts och hanterad i vården. Tänk alla som inte kan prata för sig, hur har dom det? Hur orkar dom? Jag hoppas verkligen att de har en kärlek till sig själv som gör dem stark för att kämpa mot systemet.

Nu sitter jag iallafall på scandic och inväntar morgondagens operation. Här och nu, det är det som är viktigt, livet är värdefullt och för roligt för att jag vill hamna i ett okontrollerat system utan människovärde/känsla. I am a fighter!