måndag 17 juli 2017

Besvikelser

Besvikelser är alltid svårt att tackla tycker jag. Det handlar om så mycket både hos mig och den som gör en besviken. Det jag däremot har svårt för är när man inte får den respekt man förtjänar och i mitt fall nu är det så ledsamt men ofrånkomligt. Det har legat och pyrt ett tag, känner att det lovats hit o dit men inget händer, hur mycket kan eller ska man ha överinseende med? Ja det är väl upp till mig själv när jag känner att jag inte kan göra något mer.

l och med det väljer jag mig själv och jag väljer min egen styrka. Jag har försökt att ge feedback, styrka, vänskap, tröst, jag har bidragit med pengar, kläder jag inte använt på länge, nya kläder, kläder till låns, soffa men framför allt ett engagemang som jag inte känner ger mig något tillbaka och det är jag jätteledsen för. Jag trodde på något sätt att vänskap betyder mer och inte att man ignorerar eller rent av struntar i den andra människan, allra helst inte om man trodde man var överens om saken.

Nu blev ju jag extra besviken eftersom min semester i år är rätt ensam, maken jobbar och jag hade faktiskt bara en tripp planerad, som denna, den som vi skulle göra. Vi har pratat om det sedan maj. Förra veckan vilje jag ha svar på om den skulle bli av eller inte, min känsla har aldrig svikigt mig, tillbaka har jag fått löften om besked, återkommande flera gånger, men inget händer, ingen återkoppling. Tyst. Tyst. Tyst.

Jag bad att få veta för jag förstod att det var mycket annat som låg på hos den andra, mest med för mycket åtaganden, inte kan säga eller tacka nej till saker, tårar som sprutar för att det endast är hen som bryr sig när det gäller den egna familjen, för mycket värk i kroppen, för mycket inbokat mot för vad man klarar etc.
Jag sa att det inte gjorde något om vi ställde in, bara jag fick veta så jag hade chans att omprioritera min semester. Inget svar. Tyst. Ekande tyst. Det här är väl inte vänskap? Nej inte för mig i allafall. Ledsamt för det är en fin människa i grunden även om det finns en sjukdomsbild så får man inte vare sig skylla på den eller dissa eller inte respektera en annan "vän" så som jag nu känner jag blivit, noll respekterad. Så ledsamt och tråkigt.

Hallå, jag lever oxå med ständig värk, jag får oftast dra i allt, jag har varit "medlare i Mellanöstern" (eget uttryck)  under uppfostringsåren, mellan en skilsmässa och ett nytt förhållande, allt vad det kaoset kan innebära, jag har jobbat full tid, alltid respekterar andra människor, bollat, kämpat men alltid uppfört mig som en vän till mina vänner, som en stöttepelare till min familj, både min gamla och nya livskamrat, alltid kämpat för rättvisa, coachat mitt barn med idrott, uppfostrande och utbildning, livets utmaningar. Alltid lojal, alltid tanken på andra före mig själv. Kanske inte konstigt att jag känner mig sårad och besviken.

Jag kommer inte älta det här, bara konstatera och gå vidare i min styrka och i min vetskap att jag har gjort rätt, varit en vän, varit snäll, lyhörd, givmild, förstående, lojal, stöttande, bollplank mm men till sist ändå överkörd. Känner mig just bara tom, besviken, sårad.

Nu går jag vidare, jag har så många finna vänner som värdesätter och respekterar sina vänner och min besvikelse är baksidan av att jag har gett någon som inte uppskattat mig, min tid, min tanke och hela mitt jag utan att jag förstått det tidigare. Men jag är både snäll o förlåtande, dock aldrig mesig, jag glömmer dock inte de taggar som fastnat i själen.


/P