onsdag 10 maj 2017

min olycka min smärta mitt liv

Det är nu sju år sedan min olycka. Sju år av dagliga smärtor dygnet runt. Det är svårt att förklara egentligen hur det är att leva med smärta, jag ska ge er ett försök att berätta hur jag har det. Min sanning är ju ingen annans sanning.
Hela mitt liv blev omkullkastat på några sekunder. Till en början trodde ingen, inte ens jag att det var så pass allvarlig skada som det blev. Däremot kände jag när jag vaknade upp efter kraschen att det var något som inte stämde.

Det började en fin vårvinterdag i mars 2010 (redigerat pga hjärndimma av mediciner...inte 2007 som jag skrev) när jag hade varit ute på en härlig promenad och kom hem på min gård. Sonen var ute och lattjade lite med vår skoter och jag skulle också göra det tänkte jag. Problemet blev att den vinterns stora nederbörd av snö hade täckt över en vedställning som var placerad strax nedanför den stora uppskottade högen som jag naturligtvis körde upp på och tanken var ju även nedför, vilket gick fast med tvärstopp i den järnställning som stod upp en decimeter ovan snön och det såg jag inte förrän det var försent.
Vet inte om jag i paniken att jag skulle bromsa istället tryckte på gasen, det är omöjligt att säga. Det enda jag kommer ihåg är att "helvete, det här verkar bli galet". När allt tog tvärstopp och jag flyger framåt och över styret i en framåt kullerbytta kommer jag även ihåg att jag tänkte, jag måste passa huvudet. Jag hade ju registrerat ställningen och ville inte träffa den med huvudet och därav höll jag halsen sträckt som om ni tänker stretching åt höger. 

Min vänstra sida träffade järnställningen där den värsta smällen togs av armen eftersom jag landade med min vänstra arm och axel på ställningen, benet oxå.
Vi pratar alltså cm från huvudet om jag inte hållit det mot höger. Kunde lika gärna blivit Jordad .
Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att när jag vaknade upp där liggandes på snön var hela min vänstra sida i ett förlamat tillstånd och det gjorde något så in i h...vete ont i armen att den smärtan är svår att glömma. 
Här var det alltså bara att börja tänka logiskt och eftersom min son, 15år, var närvarande och hade sett allt var han den jag gav i uppgift att ta fram min telefon ur fickan, ringa 112 och be om hjälp.
Det var bara vi hemma och jag lotsade han genom vad han skulle säga och beskrev vad som dom på SOS kommer att säga.
Min styrka i det här fallet var ju att jag jobbat i nära samarbete med SOS under byggandet av ny järnväg och vi hade haft räddningsövningar och kontakter vid samverkansmöten etc så det kändes bara bra att kunna lugna sonen som var jätte skärrad.
Han fick uppgifter att utföra i väntan på ambulans, som ex att försöka få in ngt varmare underlag mellan mig och snön. Jag hade tunna träningsbyxor och en tunn vindjacka på mig. Dit vi bor får man räkna med en väntan på mellan tjugo till trettio minuter innan räddningstjänsten är på plats, då får det inte vara mycket trafik på vägarna.
Det som hänt mig, som uppdagades långt senare, var att min plexusnerv var skadad, förutom bruten fot, spricka i skuldran och allmänt blåslagen men det var snabbt konstaterat. Nerven hade ryckts ut från ryggraden, en skada alltså på nervroten och den platsen läker inte som andra nervskador.

Det är en ovanlig typ av skada, det är tydligen jag och motorcyklister som kraschat i mitträcken som man oftast ser denna skada. Skadan ger som ni förstår bestående men.
För mig har man konstruerat en ny greppfunktion i vänster hand utifrån att man har använt senorna och de muskler i handen / armen som kirurgerna efter mycket kontroller trott varit lite aktiv. Tyvärr har många av musklerna i min vänster arm gett upp så för min kirurg Claes var det som att hitta en nål i en höstack. Jag har gått igenom sex eller åtta operationer för själva greppfunktionen, den kosmetiska kirurgin och sex eller åtta operationer för smärtlindring av neurokirurgin. Ni hör, det är så många operationer att jag inte ens kommer ihåg exakt antal, men jag har ju allt dokumenterat om jag skulle vilja ta reda på exakt antal. Det i sig är ju inte speciellt viktigt.

Att drabbas av långvarig smärta innebär för mig att, för resterande del av mitt liv, hantera min kropp som värker 24/7. Man sover dåligt och när sömnen är dålig rasar orken och när orken uteblir rasar kroppen och hjärnan etc. Smärtan begränsar, den tar över så orken för träning får stå åt sidan, orken att träffa människor blir ibland begränsad, det känns som att bestiga berg när man ska utföra minsta lilla vardagliga syssla bara just beroende på dagsformen, det är galet utmanande.

Jag har inte varit sjukskriven allt för mycket, visst det har förekommit under dessa år med jämna mellanrum men det är ändå så jag har kommit tillbaka och jag arbetar idag full tid men med en fantastisk arbetsgivare som tillåter mig att arbeta från hemmet när jag behöver. Jag styr min egen tid så långt möjligt. Går inte detta kommer jag att bli sjukskriven, finns som ingen annan utväg.

Allt handlar om en balans mellan arbete och privatliv. Idag har jag inga barn boendes hemma, jag har bara mig själv att ta hand om och ett liv med min make som jag vill umgås och göra roliga, vanliga saker med. Jag älskar att resa, jag älskar att umgås med vänner, jag älskar att jobba, jag älskar att vara självständig, jag älskar att vara behövd, jag älskar att vara i ett sammanhang etc. Ska detta fungera nu med min smärtproblematik behöver jag hitta en balans. Den är skör och ibland balanserar jag på en knivsegg. Jag känner mig själv, min tävlingsinstinkt min tåga mitt j...anamma men det räcker bara till att balansera vardagen med jobb och det är frustrerande. Jag skulle vilja att den räcker till att jag orkar ta hand om, verkligen TA HAND om mig själv med träning. Jag orkar inte det, jag skulle behöva en egen pt som bodde här hos mig till min tröskel är övervunnen. Men just nu får det vara bra som det är, det gäller att andas och inte stressa upp sig, gilla läget för en stund... 
Men känner ni någon som vill ge sig på en utmaning, dvs mig, hör av er. Målet är att jag ska orka träna med löpning längre än femtio meter. Det är huvudet det sitter i.... mitt huvud jobbar mer än fulltid med smärta, hur ska annat få plats...

Ibland faller jag men det är ok och jag vet att jag mår bra med människor och oftast är jag trots min jävla värk glad, jag är positiv, jag ler och skrattar och jag tänker som Robbie Williams sjunger, Love My life 🙏❤️lyssna....