fredag 26 augusti 2016

I'm still alive

Jag har ju inte direkt varit aktiv här på min lilla blogg och detta är mest tråkigt för min egen del eftersom jag tycker det är roligt att få skriva av mig, som förr i tiden när jag skrev dagbok.
Jag har tyvärr inte haft energi över till det och rasat mentalt ner till källarn, tio våningar ner....
Veckorna består av bland det roligaste jag vet, nämligen att jobba. Helgerna har varit både innehållslösa men även roliga. Vi har bland annat varit på en fyrtioårsfest i Sundsvall. Den kvällen var jag så tacksam över att jag kunde "skylla" på min lilla vovve för att avlägsna mig från festen, så rolig är jag nu när verkhelv.%#* har satt sitt grepp om mig.

Sover dåligt och bara senast natten som var fick jag hela 3,5 timmes sömn. Detta trots att kroppen proppad med 40mg saroten, 30 mg oxycontin, 1 g alvedon.... Borde ligga i koma tycker jag men inte då... Upp och försöka ta mig till jobb, tunnelseende i bilen så det är tur vi har kontor lite överallt. Stannade efter fyra mil, jobbade fm sen hem 4 mil och försöka få mig sömn. Jag fick iallafall lite luft idag, var på vår krossanläggning och sa hej.

Jag är på gränsen igen till att måsta ta beslut om hur jag orkar arbeta tidsmässigt. Vill verkligen inte hamna där, min tjurighet sätter in, min arbetsdisciplin och min kärlek till mitt jobb. Men hallå, hur tänker jag... Kärleken till mig själv då? Varför kommer inte den i första hand? Varför tror jag att jag alltid ska stå i frontlinjen och kämpa? För vem?
Jag har ju svar på allt, lika förbannat är det så svårt för mig att ACCEPTERA....
Acceptera situationen för böveln säger ena hjärnan, den andra säger ge inte upp du fixar det här kör på.... Förnuftet trycks tillbaka och jag kör mig själv i förarsätet rakt ner i källaren... Klokt? Inte ett skvatt, men varför gör jag så här???

Hela sommaren har varit kämpig, jag har ätit tradolan varenda dag som komplement till min smärtlindringsmaskin, jag har varvat varenda inställt program på min apparat, ökat styrkan så armen lever sitt egna liv med plötsliga "spasmer" men det går till en viss gräns innan övriga kroppen känner av maskinen och när det sätter sig mot benen så jag känner att jag nästan går som John Cleese med höga benlyft då har jag nått gränsen sen länge. Jag testar verkligen massa saker, det enda jag inte testat är att träna, jag ORKAR inte, hela min kropp är slut så säg inte att ju mer man tränar ju mer orkar man, jag vet det men jag har inte möjligheten till att ens orka ta på mig träningskläder eller sätta mig på träningscykeln jag har hemma. Nu känns det bara som jag är en sengångare.